Har idag varit och tränat aerobic dance. Linnéa övertalade mig om att följa med för några veckor sen och jag var helt förstörd under första passet. Det var så många steg och riktningsförändringar och snurrar så jag hängde inte med för fem öre! Jag låg alltid något steg efter eller före och förstod verkligen inte vad och hur jag skulle göra. I mitt huvud blev jag bara mer och mer stressad och rådvill. Vid mer än ett tillfälla var jag nära att brista ut i gråt och var beredd att kliva ut genom dörren och aldrig sätta min fot där igen.

Men jag gick en andra gång och det var precis som min hjärna låtit det sjunka in under veckan som gått och jag hängde ändå med hyggligt men klarade fortfarande inte av vissa steg och tappade bort mig i koreografin. Den här gången ville jag dock inte lägga mig på golvet och krypa ihop i en liten hög.

Idag var mitt tredje försök och plötsligt lade sig bitarna på plats, stegen jag för mitt liv inte kunnat klura ut hur jag skulle hantera satt plötsligt och jag halkade inte alls efter så mycket. När hon drog igång sista låten sade instruktören åt oss att nu var det dags att lägga på attityden för det var det sista vi skulle göra. Efter en halv omgång hackade skivan och vi fick snabbt byta och hon sa till oss att vi skulle hinna en genomgång till men endast en! Man brukar annars köra koreografin 3 gånger per låt. Så vi hade ett försök till och då hände det! Jag satte hela koreografin! Jag satte varje steg under en hel slinga!

Jag lämnade med en sådan löjligt varm, stolt känsla i hela kroppen! Jag klarade utmaningen! Oj vad jag inte hade trott det efter första gången. Det är några steg där jag inte lagt på armarna för att det gör att jag tappar bort fötterna och det är en snurr jag inte brukar hinna med på men nästa måndag, då jäklar!

Vad lär vi oss av det här då? Jo! Prova alltid allting två gånger!